Är du sugen på att själv gör Runebergstårtor? Receptet hittar du på Marthaförbundets webbplats  (Foto: Finlands svenska Marthaförbund/Karin Lindroos)

Artikeln har publicerats i Taste 1/2021 (s. 46-49)

Mars 2021

Den finlandssvenska matkulturens stolthet

Genast efter nyår börjar de dyka upp i affärerna, Runebergstårtorna! Bagerier och konditorier säljer sina egna varianter och frosseriet kulminerar på Runebergsdagen den 5 februari. Numera är det den bakelse i Finland som starkast är förknippad med en nationell personkult. Hur ska den smaka? Ska den vara fuktad med arrak, punsch eller sockervatten? Ska den vara torr, innehålla bittermandel eller inte? Ska ringen med glasyr runt hallonsylten på toppen vara vit eller rosa? Varianterna är många, smakinriktningarna likaså, men utseendet är kännspakt och tårtan populär.

En sup och en tårta
Under senare hälften av 1800-talet blir olika slags bakelser nationella och knyts till bemärkta personer. Det börjar med Gustav II Adolf bakelsen i Göteborg, men också Napoleon får en bakelse och tsar Alexander I.

Johan Elias Strömborg, elev till Johan. Ludvig. Runeberg, skriver i sin biografi över nationalskalden att Runeberg inledde morgonen med en sup och "en tårta av det tjocka cylinderformiga slag, som i slutet av 1840-talet infördes i Borgå av värdshusvärden Astenius och i anledning av Runebergs tycke för dem benämndes Runebergstårtor". På anrika Ekbergs konditori i Helsingfors dyker Runebergstårtan upp i sortimentet samma år som konditoriet grundades 1865, en tid då Runebergskulten var som starkast. Ekbergs var först med att annonsera tårtan med namnet Runebergstårta och ett par decennier senare var bakelsen känd över hela landet.

Trots små variationer i struktur och fuktighet är de Runebergstårtor som saluförs idag rätt lika oberoende av tillverkare. Degen består av ägg, socker och smör, ströbröd, mandelkross och kryddor. De kan vara fuktade med punsch eller rom. Sylt på toppen och en ring av glasyr fullbordar utseendet.

Fredrikas bakelse
Fredrika Runebergs receptbok hittades 2002 i samband med att boksamlingen i museet Runebergs hem inventerades. I den handskrivna boken finns ett recept på Runebergs bakelse och många hoppades att det skulle vara Runebergstårtans originalrecept. Runebergs bakelse visade sig emellertid vara ett bakverk av annat slag. Degen liknar en mördeg och den skall enligt receptet gräddas i lager i bläckplåtsformar utan botten.

I dag är det få som kan Fänriks Ståls sägner utantill, eller någonting annat av Runebergs litterära produktion. Men Runebergstårtan verkar vara populärare än någonsin. Runebergstårtor dyker upp i seriestrippar som ansiktsmask, det finns mönster för att virka Runebergstårtor och tävlingar för att baka den godaste Runebergstårtan. Och naturligtvis ordnas många tastings i tidningspressen där konditoriernas och bageriernas tårtor utvärderas.

Först tårta, sedan bulle
Runebergstårtan är den finlandssvenska matkulturens stolthet som kan bakas även andra tider på året, även om man sällan gör det. Den är okomplicerad, med få, lättillgängliga ingredienser som vem som helst kan röra ihop.

Man kan säga att Runebergstårtan bromsar upp fastlagsbullens säsong i Finland. Först när tårtorna är ätna den 5 februari kan kapprustningen med fastlagsbullar ta fart i affärer och caféer. Och då är den stora frågan om bullen ska fyllas med mandelmassa eller sylt? Årliga enkäter och gallupar antyder att den svenska befolkningen i Finland föredrar mandelmassa och den finskspråkiga sylt. Men det är en annan historia.

Text: Kommunikationsutskottet för Finlands Svenska Måltidsakademi: Leo Gammals, Tara Junker, Yrsa Lindqvist och Mia Wikström samt akademins sekreterare Christian Tikkanen

Källor:
Lönnqvist, Bo: Bakelser – en studie i lyxens formspråk, Helsingfors 1998

Strömborg, J. E.: Biografiska anteckningar om Johan Ludvig Runeberg. IV. Förra delen. 1837-1845. Ny upplaga utg. av Karin Allardt. SSLF 209, Helsingfors 1929

Tamminen, Marketta: Fredrika Runeberg bland kokböcker och recept. Ingår i Fredrika Runeberg Receptbok. Helsingfors 2003

Läs artikeln i Taste 1/2021, s. 46-49